Just nu äter min hjärna upp mig, och jag orkar inte med det. Vill pilla ut den ur mitt öra och kasta ut den genom fönstret. Jag tror aldrig att jag kallat mig normal. Eller så vill jag springa i regnet. Springa ut i ingenstans i spöregn.
Äntligen ett möte i morgon. Äntligen nått nytt. Äntligen ett steg till.