Jaha, då sitter man här vid burken igen då. Igår var Johans enda lediga dag den här veckan. Han åkte halv 11 på förmiddagen och kom hem ca 12 timmar senare. Jag var lagom irriterad, så jag gick och la mig precis innan han kom hem i ren protest.
Egentligen är jag ju som en lite barnunge, men jag vill bara att han ska vilja umgås med mig också. Jag menar hur mycket ses vi den här veckan? Han skulle komma hem vid halv 7, 7 så vi kunde se en film och äta tillsammans (enda gången den här veckan), men det var tydligen viktigare att få lite egentid med vännerna. Jag är bara besviken.

Man har ju en del tid att fundera på när man går hemma hela dagarna. Och jag blir bara mer och mer irriterad på att det inte händer nått. Hela tiden pratar man om att vi ska gör det, och vi ska åka dit, saker som planeras och sen inte nämns igen. Jag försöker kämpa emot, men jag inser att jag är som alla andra. Jag sitter bara och drömmer om att det ska hända något, men det gör det ju inte eftersom jag inte gör något åt saken själv.
Jag har fått för mig att det handlar om pengar, men det gör det ju egentligen inte heller. Om man verkligen vill så fixar man saker. Och det jag inte förstår är att jag ännu sitter här. Det är dags att ta sig i kragen nu. Sluta planera och faktiskt göra något.

Pratade föresten med min läkare i morse. hon är en av de bästa jag haft. Hon ringde bara för att kolla hur det var med mig. Alla prover var tydligen ok, så jag ska bara fortsätta med medicinerna jag har fått. Hoppas på att det ska gå över i helgen.

Ja, det var väl allt för den här gången. Ett negativt inlägg kanske, men det behövs ibland. Lufta ventilerna lite...